Vad Alzheimer gör med min mamma....
Vilket fint inlägg om din mamma. Jag jobbar med dementa och förstår verkligen att det är svårt för dig. Skönt att ändå kunna ”leva i stunden” och att kunna skratta åt tokigheter, (för det blir det ju rätt många) man förlöjligar inte utan det är ju med kärlek. Ha det fint o ta vara på små fina stunder. Kram
Du har alldeles rätt , vi måste få skratta åt tokigheterna för att orka, det var så fint inlägg du beskrev om din mamma , jag är i samma situation som dig och jobbar även på en instution med bara dementa, oftast vill vi aktivera och göra dom delaktiga men för mkt stimulans kan också göra dementa mera förvirrade, men att bara få vara nära och sitta under parasollet och äta rabarberpaj är livskvalitet på högsta nivå ❤️
Så fint skrivet, och samtidigt som det är en sorglig sjukdom som bryter ner en i övrigt frisk person, så väljer ni att ta vara på dem positiva sidorna. Man kan skratta åt tokiga situationer tillsammans utan att förlöjliga. All kärlek till din fina mamma o till er ❤
Så otroligt fint och kärleksfullt skrivet och jag tycker du hanterar situationen sååå bra. Hade inte tänkt i termerna förlöjliga en endaste sekund innan du skrev om det, det gjorde du verkligen inte utan humoristiskt och kärleksfullt.
Kram Monika
Så mycket kärlek det rymdes i detta du skrev om din och din mammas dag. Är helt övertygad om att hon trivdes och var lycklig hela dagen i ditt sällskap. Man får göra det bästa av det man har och ta saker som dom kommer. Ingen ide att lägga energi på sådan som vi inte kan styra. Har egen erfarenhet av demens i familjen och det är svårt att acceptera i början. Men man har ju inget val och personen är ju fortfarande någon du tycker om och älskar. Ha en bra dag. Jessica
Vilket fin berättelse om din mamma och om sjd alzheimer. Inlägget är så fyllt med kärlek och berättar så precis hur det är. Du förlöjligar verkligen inte din mamma du förgyller henne och hennes minne tycker jag. Kram
Tack för att du delar med dig så att vi andra får mer kunskap och mer förståelse. Mycket kärlek i ditt inlägg, hoppasdu känner att den studsar tillbaka på dig❤️
Båda mina föräldrar dog av alzheimers eller hur man nu säger. Det tog 5år för mor min att sakta tyna bort men 2år för pappa. Jag misstänkte tidigt att det var nått fel. Min far bildade alzheimers demens föreningen i Sverige innan han blev sjuk. Ironiskt. Som du själv skriver, ta vara på tiden. Lycka till.
Hej Katarina ! För en månad sedan fick vi veta att vår lillebror nyss fyllda 61 drabbats av samma sjukdom som din mamma. Han har alltid tagit hand om sig motionerat(sprungit (Stockholm maraton flera gånger. Han har nyss fått sitt första barnbarn . Det är med sorg i hjärtat vi vet vad som väntar honom. Vår bror som är läkare har stöttat oss då chocken vi syskon, drabbades av blev stor . .. En sjukdom som är hemsk då man förlorar dem på många sätt. Vi försöker också se det positivt, som det nu går . Men det finns ju inget bot tyvärr . Hårt att en nära anhörig drabbas av den fruktansvärda sjukdomen. . kram
Fantastiskt berättat, med värme och kärlek.
Såå fint till skrivet av dig om din lilla mamma. Det är så sorgligt med den sjukdomen. Men vilken tur att det är just du som är hennes dotter. Med den inställningen ni har hoppas jag hon får det bra ändå
Måste vara jobbigt för din pappa också. Hoppas dom får lite hjälp. Apropå rabarber så får jag nog plocka in lite och göra en paj i veckan. Ha det bäst
Kraaaam Inger
Du berättar helt ljuvligt o realistiskt o kärleksfullt.
Är imponerar att du klarar att se det såhär.
Jobbar i vården och möter denna sjukdom alldeles för mycket. Men din berättelse gör den charmig/kärleksfull i allt det vidriga.
Så fint och respektfullt du skriver om något som är så svårt.
Fina du! Vilka raka och fina tankar om din älskade mamma. Denna sjukdom hon har är fruktansvärd.
Många kramar till dig! // Birgittha
Så fint berättat och inte ett dugg förlöjligat alls.
Kram Carin
Fina fina vilket fantastiskt fint inlägg om din fina lilla mams <3
Förstå kan jag som sagt aldrig göra, bara känna med <3
Å du gör helt rätt i att inte ta reda på det tycker jag.
Livet är här och nu, sen vet ju ingen av oss om och jag tycker inte vi ska ta reda på det.. det gäller att leva när man lever ju.
Kraaaaaaaaam och massa Love<3
Alltså, du skriver så komiskt om nåt så tragiskt på ett sånt fint sätt som bara du skulle kunna! Man "hör" kärleken i din "röst". Jag tror helt klart att det är det bästa sättet att hantera situationen. Varför ska man deppa ihop, liksom? Det blir ju inte bättre av det.
Kram Lena
